Jag har varit ett fan av Mia Skäringer sen första dagen jag hörde 'Tabita' på P3 för en massa år sedan. (Om det var för att 'Tabita' är karlskoging eller om det var för att Mia är Mia, det vet jag inte.) Men jag blir bara mer och mer imponerad varje gång jag ser och hör henne - oavsett sammanhang och tillfälle (Mia & Klara, Solsidan...intervjuprogram, och såklart när hon och Klara varit i Nordstan och pratat eller på KulturKalaset förra året). Nu är det verkligen inte 'Tabita' eller någon av de andra karaktärerna jag gillar, nu är det Mia.

Idag på jobbet satt jag och fnissade för mig själv i ett hörn. Ja, fnissade var ordet. Jag läste de sista sidorna i Mias bok "Dyngkåt och hur helig som helst". (Såklart har jag läst hela boken, men idag hade jag bara de sista sidorna kvar. Sorgligt.) Boken är inte bara rolig, den är allvarlig, seriös, sorglig...ja allt. Den är mänsklig. Ärlig. I like. Sen är det ju skoj att man så väl känner igen alla miljöer hon nämner. Jag känner mig hemma. Vi har samma hem hon och jag. Ibland handlar det om Göteborg. Ibland handlar det om Karlskoga och Kristinehamn.

Boken bygger på Mias krönikor och blogginlägg. Jag har inte läst Mias blogg förut, men nu ska jag göra det. Vissa inlägg är ju med i boken, men långt ifrån alla. Men nu ska jag läsa dem, varenda inlägg - från början till slut. Attans vad gärna jag skulle vilja se Mia när hon är ute på sn turné med just "Dyngkåt och hur helig som helst". Finns dock ingen plats kvar på någon av de 7 föreställningarna här i Gbg - allt är slutsålt. Överallt är det slut - förutom i Visby tror jag, där finns visst någon biljett kvar. Men hur ofta är man där?