Nu är PIP över för iår. Bandet ska klippas bort från handleden. 4 dagar har tillbringats, mer eller mindre, i parken. Det blev en tårdrypande sista dag på PIP. Nu rann inte tårarna pga att det var sista dagen, tårarna rann för att Melissa Horn stod på scen. Fy tusan vad hon är bra. Goosbumps. Jag sjöng med i varenda låt. Jag kunde varenda ord. Och jag var inte ensam om att kunna det. Allsången till Melissa Horn kommer vara mitt största minne från PIP 2010. Det är något som är säkert. Det var inte många ögon som var torra kan jag lova, men till skillnad från vissa andra döljde jag det ganska bra med mina solglasögon. För tro det eller ej, sista dagen på PIP bjöd mestadels på SOL. Det var helt underbart. Det var nästan så att jag kunde tänka mig att gå hem efter Melissa. Jag hade fått det jag ville ha. Men nej. Såklart att jag inte gjorde det. Det blev Petter i dalen. Jag har ingen koll på honom, men det var helt OK ändå. Så klart. Jo just, innan jag började gråta till Melissa Horn så kollade jag på Bad Poetry Band, inte så vidare värst. Efter Petter drog vi hem till en kollega till C ett tag. E och jag åkte tillbaka till parken lagom till att se Danko Jones. Helt OK får jag väl säga. De gjorde lite narr av N*E*R*D som ställde in sin spelning. Men sedan kom den stora avslutningen och resten av gänget anlände igen. Det kunde nog inte bli en bättre avslutning. The Hives var grymma. Vi skuttade runt och sjöng som små tokar. Hur bra som helst. Nu är jag glad.

Tack och god natt.