Jag har ganska lätt för att gråta. Tårarna rinner till TV-program, filmer...böcker. Gissa om jag gråter när jag läser "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var." Otroligt gripande. Jag brukar läsa i lunchrummet när jag är ute på jobb, på bussar och tåg. Men jag vet inte om jag vågar läsa denna bok 'ute bland folk'. Sitta där och gråta. Men om någon kollar konstigt för att jag gråter till denna bok - så säger jag bara: Läs den själva så får ni se!  

Jag är imponerad över hur hon berättar om sitt liv. Att hon vågar. Och som det står i boken "det är otroligt att hon lever".