Hjälp. Jag säger bara det, hjälp. Det var just detta som jag fasade för. Och jag vill inte. På något sätt hade jag förstått att det skulle bli såhär. Jag visste det ju. Men jag ville inte riktigt tro det förrän jag hade det svart på vitt. Nu har jag det. Och det är jobbigt. Jag trodde ända tills nu att det skulle gå att lösa på något smidigare sätt. Men nä. Tydligen inte. Och det känns surt. Riktigt surt.

Jag ska åka hem den 4e, så är det bara. Ingen, ingenting, ska kunna ändra på det. Face it. På onsdag 4/6 17.07 sitter jag på tåget hem. Så underbart, så skönt - trodde jag ja. Nä, allt ska tydligen inte gå alltför problemfritt. Vad vore det för vits - om allt gick som en dans. Men men...hur ska jag fixa detta? Det går ju praktiskt taget inte. Face it.

Jag antar att det är det man måste göra - 'face it'. Men jag vill ju inte. Jag kan inte. Det finns ingenting som passar så bra i detta sammanhang som vinjetten till Scrubs. I can't do this all on my own, no I can't. No, I'm no superman. Iallafall var jag ingen superman sist jag kollade...