Igår var det det där avsnittet av Vänner där Phoebe lådsas att hon är med i en musikal - brister ut i sång lite titt som tätt. Jag tänker ofta på det. I vissa situationer tänker jag: "tänk om han/hon skulle börja sjunga nu, eller dansa fram mellan borden etc." Ibland får jag lust att göra det. Visst vore det härligt - om livet vore som en musikal. Som när jag hälsa på K i London - kände för att svinga mig fram i de där stolparna på tunnelbanan, precis som i RENT. Eller varför inte dansa fram på gatorna som i West side Story - roligare än att gå. Helt enkelt, varför inte sjunga fram sina känslor och åsikter? Nu svingade jag mig inte i några stolpar eller dansade fram på gatorna. Varför inte? Jo, för att man inte "gör" så. Men varför inte egentligen? Varför skulle det vara konstigt? I musikalerna verkar det ju helt normalt, då är det minsan ingen som kollar konstigt.

I fredags var det två tjejer (7-8 år) som började dansa inne på MQ :) och i lördags var det några killar (25-30år) som började dansa inne på H&M. Dock kanske de sistnämnda inte var helt nyktra, de hade forbollströjor på sig och jag anar att de var påväg att kolla på matchen på Avenyn som började sisådär 1h senare. Men spelar roll, bara att börja dansa för att man känner för det. Sånt gillar jag!